Kan inte sluta tänka på det som har hänt. Jag kan bara tänka mig hur de närmsta kompisarna känner sig, familjen också framförallt. Det är så svårt att förstå. Jag kan bara önska att jag aldrig behöver uppleva att samma sak händer någon nära mig för det skulle jag aldrig klara av. Aldrig.

Jag lärde inte känna Emil så bra. Vi gick i samma skola på högstadiet, sågs på ngn fest nån gång, snackade lite allmänt ngn gång.. på gymnasiet kommer jag ihåg att jag va lite med honom och Robin i början av 1an. Kommer ihåg att Emil sa till mig en gång (på ett ungefär) "..va med oss om du vill, det känns tryggare att vara med dom man redan känner lite". I vår klass va vi tre de enda från Vä så det kändes väl mest naturligt att jag va lite med dom, ganska snart efter det gick man tyvärr åt ett annat håll och lärde känna de andra. Jag hann ändå uppfatta så mycket som att han är en bra och smart kille. Synd att det är såhär i efterhand som man uppmärksammar någon på detta sättet, det är lätt att vara efterklok.

Idag ska jag ta ett djupt andetag och träna lite, förhoppningsvis blir det en runda till Effie ikväll för en lång promenad och lite snack.